Här och nu!

Idag har jag sutit i ett möte om friluftsliv och människors friluftsvanor. Under mötet lyfter man upp svenskens friluftsvanor och tillgång till friluftsartiklar. Då menar jag inte flashiga senaste gore-tex utan tillgång till gummistövlar och regnställ. Trodde (nästan) att alla människor år 2008 hade det i sin basgarderob. Men icke!! Visste ni att det finns ett starkt samband mellan att de som äger vandrarkängor också idkar friluftsliv i stor utsträckning? Vad sedan räknas som vandrarkängor var inte definierat. Mötet var spännande och givande. Men det bästa var ändå min högst personliga reflektion om mina erfarenheter av friluftsliv. Jag kan bara säga tack

- Mamma och pappa för att ni "tvingade" ut oss i segelbåten sedan barnsben
- alla lärare som inte gav oss utrymme att prova på andra vintersporter än skridskor och skidor
-  skolan för att ni ordnade friluftsdagar. Inte sådana som idag, utan riksgränsen here we come! Eller paddling i tre dagar.
-  alla ni som lärt mig att man inte fryser ihjäl om om man blir lite kall eller blöt
-  alla ni som lärde mig att mat är MYCKET godare utomhus
-  ni som lärde mig sova i tält
-  du som lärde mig tälja
-  till skolans kokerska som "tvingade" oss elever att plocka bär till sylten vi åt i skolan
- för att ni alla på något sätt bidrag till en del som berikar mitt liv.
-  för att ni hjälpt mig att inse att detta är en viktig del i en männsikas liv
-  för att ni lärt mig att "tvinga" mina barn att vara ute i ur och skur. Jag tror de kommer att uppskatta det en dag!

Detta är upplevelser som jag tror att jag fått uppleva just för att jag vuxit upp i Pajala. Däremot kanske jag missade upplevelsen att gå på fritidsgård, disco varje fredag och bio varje onsdag...

men... Jag äger faktisk ett par vandrarkängor ;)

Tjingeling från mamma i familjen fritid eller familjen-ur-å-skur om ni hellre föredrar det. (våra vänner kallar oss så. Bra eller dåligt?)

Sådärja, nu har jag varit duktig och tagit en massa bilder på husets interiör och vad händer?! Jo, sladden till kameran bara lägger av. Det borde inte vara tillåtet att ge upp just nu!! Men så är det. Kort och gott.

Men man kanske kan göra som förr i tiden då man berättade historier. Alla innerväggar är nu på plats och man kan börja skönja hur det kommer att se ut framledes. Dock känns allt så litet. Tror det beror på att
1. Huset ÄR inte jätte, mega stort
2. Man har inga möbler att relatera till
3. Det står typ en brädhög i varje rum
4. Det är bara grå gipsskivor på väggarna. Tacka vet jag stockholmsvitt som gör att rummen känns större.

Vi ska också försöka lämna tillbaka/reklamera våra fönsterspröjs. De står verkligen inte upp mot våra förväntningar, utan känns mest som något man kan lista som sitt mest misslyckade köp någonsin :( Vet någon om man kan "lämna tillbaka" fönsterspröjs? Det är ju typ inte ett par jeans man lämnar tillbaka... Ska kolla med våran försäljare imorgon. Tror dock att han skulle kunna säga:
- Nej det går inte att lämna tillbaka.
Bara för att han är försäljare och försäljare vill bara sälja, punkt slut!!!

Men jag vet att det i slutändan kommer att bli jättebra och superfint när det är färdigt!

Nu är innerväggarna på plats. Foton kommer förhoppningsvis under helgen.

Har länge spanat in en lämplig vedkorg till spisen som kommer förgylla vårat vardagsrum. Så i går klickades den hem! En julklapp till familjen ;)

Designonline hade bra pris på dem(Korbo korgar alltså), utifall någon annan också är sugen...

 Jag har inte funnit oceaner av tid men väl en liten sjö. Därför har jag hunnit ladda över bilder från kameran. Välkommen till astronomgatan! (Bilderna är klickbara)

    

Det känns som att denna höst är ett enda stressmoment, uppdrag efter uppdrag löser varandra. Ibland blir jag nästan paralyserad av allt som ska/bör göras. Konstigt nog står korthuset upprätt fortfarande. Hoppas att det fortsätter stå upprätt hela november för sedan lättar det. Åtminstone i almanackan. Vi (familjen) riktigt längtar till julledighet. Aldrig någonsin har vi varit mer förtjänta av det.

Nu är toastolarna valda ;) och om 2½ vecka kan vi, om vi vill säga upp lägenheten. Here we come Astronomgatan 13! (Det närmar sig iaf)

...hoppas jag på då jag och E åker till Stockholm i eftermiddag. Vi ska dit av en speciell anledning men efter det ska vi gå på naturhistoriska museet. Spännande och härligt att få någon dag ensam med superkillen E.

Okej Annica, kedjebrev och utmaningar är inte min grej men den här verkar kul ;)

De regler som gäller är:
- Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget.
- Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade.
- Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor.
- Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar.

7 saker om mig då:

1. Jag är troende och tror på ett liv efter detta! Tänk vad häftigt att veta att det finns ett evigt hem ovan molnen!!
2. Somnar OFTA på soffan. Det är så mjuk å skönt. Skulle nog kunna slänga ut sängen om älskling rymdes brevid mig i soffan.
3. Jag är en riktig BITCH om jag inte får mat då matklockan ringer.
4. Jag har varit hemligt förälskad i typ Richard Herrey, Karate Kid och säkert en massa andra i dag icke potentiella kandidater till ringen på mitt finger. (Tack KJ för att det blev du och inte Richard Herrey!)
5. Skulle vilja vara duktigare på typ dans, sång och rytmik. Undrar ibland hur jag överhuvudtaget lyckas finna takten inom ridningen.
6. Jag ska bli författare, har börjat skriva min första bok som jag ska ge ut! Lovar att avisera när den finns att köpa! Men det dröjer ett tag till (läs typ ett år)
7. Jag är en riktig slarver men ändå pedant inom vissa områden i mitt liv, typ stallet. Hemma är det värre tills jag får ett psykbryt och allt hux flux ska vara perfekt städat. Händer dock allför sällan att dessa psykbryt infinner sig.

Så där ja, det var kul. Hoppas ni tycker det är lika kul att läsa om mig och mitt livs hemligheter. Tala om dokusåpa att avslöja sina hemligheter. (nåja så hemskt är det inte jag har STÖRRE hemligheter på lager!!)

Så till vilka jag vill utmana...
Fyra små apor
Malgo
Mia
Fröken Törnblom
Tomteboanna
Helen
En mammas dag - Weronica

...finns i kameran för uppladdning. Kanske jag finner oceaner av tid och plötsligt finns de bara här för erat beskådande.

I helgen har jag arbetat som utställare på Riksidrottsforum. Super najs att träffa många bekantingar inom svensk idrott!! I går kväll var det dessutom firande av en 100-åring, Västerbottens idrottsförbund. Var inbjuden i egenskap av valberedare för Västerbottensidrotten. Trevligt! Allt började med välkomstskumpa kl 18.00. Morsade lite på kommunalrådet Lennart Holmlund och berättade om den otroligt goda respons vi fått för vår monter och det vi gör i Umeå. Folk har till och med fotat vår monter och bokat in studiebesök hos oss!

Därefter anslöt vi oss till de övriga femhundra  idrottsvänner. Jag hamnade i bord med sju herrar. Tämk om de ändå hade varit lite yngre... Men så ser det ut inom idrotten och de förtroendevalda. Nåja lite bättre, kanske...

Vi fick super god mat och Ann Westin underhöll oss. Efter maten vankades det dans. (JAG KAN VERKLIGEN INTE DANSA!!) Med sju herrar till bords så uppstod helt plötsligt en liten inofficiell turlista, HJÄLP!! Dessutom han några kära vänner från Skellefteåtiden också avisera att de ville ha en dans. Trots att jag sa att jag inte kan dansa. Tänk vad envisa en del är. Borden bort och upp till dans...

Då kommer "storebror" F och vill att jag ska ansluta till gänget som är på väg till Schlagerklubben. Aha! Schlager kan man ju åtminstone dansa till. Så sorry herrar ni får hänga på dit om det ska bli någon dans!

Min närmsta bordsherre han dock greppa tag i mig och det bar av ut på dansgolvet. Trots att jag återigen sa att jag INTE KAN DANSA speciellt inte bugga till någonsorts jazz. Hallå! Jag har en bakgrund som innebandyspelare, ryttare, bordtennisspelare och skoterförare. Defenitivt inte dansare! Var heller aldrig tillräckligt känd för att få en fribiljett till Let´s Dance... 

Snäll som jag är följde jag med. Hängde på så gott det gick. Undvek att trampa honom på tårna men var oftast på väg till vänster när han ville till höger. Vi dansade en låt (eller heter det bit?!) Sedan tackade han för dansen. Jag är inte dummare än att han tyckte jag var kass för det har jag lärt mig att kutym är två danser. Men gladast var nog räven som slapp dansa mer. Däremot kände jag att takterna satt bättre ute på Schlagerklubben.

Bäst var ändå när jag vid halvett tiden fick skjuts hem med drömprinsen som också tog hand om en trött prinsessa med ont i höfterna efter klackeskorna. Kan det bli bättre?! Borta bra men hemma bäst!