Här och nu!

..så var jag rädd att gå i hem i mörker. Jag bodde då i en by långt ute på vischan. En by där man knappt möter någon, och skulle man mot all förmodan möta någon så kände man han/hon till 99,99% säkerhet. Vad var jag rädd för? Knappast våldtäktsmän eller andra kopnstiga filurer. För dessa kommer knappast ut till en liten by långt upp i norr och hänger för att eventuellt, eventuellt stöta på ett litet flickebarn på väg hem från bästa kompisen. Nej, jag var rädd för typ gengångare och andra spöken. Trots att jag inte tror på sådant. Vad konstigt?!

Idag så sparkade jag hem i mörker, samma väg som så många gånger förr och den där känslan infann sig igen. Dock kände jag vem tusan skulle komma här och sparkade vidare, njöt av vintern, mörkret, den rena luften och att kunna sparka fram på en sparkstötting ;)