Här och nu!

...och bye bye blindtarm. I går skulle vi ha åkt i väg och hälsat på goda vänner i Stockholm och i dag var Tom tits experiment inplanerat. Våra vänner hade bunkrat upp med en MASSA mat för goda grillkvällar. Men så blev det inte.

Jag fick ont i magen i onsdags eftermiddag och sent i går kväll opererades jag akut för blindtarmsinflammation. Har fått komma hem idag och mår förhållandevis bra.

Ibland blir det inte som man tänkt sig...

Hade en vännina med familj på besök i veckan. Våra barn tyckte det var huuuur spännande som helst med småtjejer på besök. De blev med andra ord sjövilda och sprang omkring och lekte kurragömma så inte tjejerna skulle se dem. Lite jobbigt tyckte vi föräldrar men som min vännina J uttryckte det:

- Förr i tiden sade man att barnen var friska när de var livliga. Idag har de MBD, DAMP eller någon annan bokstavskombination om de är livliga.

Visst finns det en viss sanning i det när man tänker efter...

Killarna har äran att rå om en ponny hela veckan, och inte vilken ponny som helst utan prinsessponnyn Bella. Igår red vi i Ronjaskogen och sjöng daarum, darum....



   

Satt i bilen mellan Tärendö och Erkheikki (för er som inte vet var det ligger är det dax att söka på eniro), rattade in P4. I den här landsänden kan man allt som ofta höra utrikiska på Sveriges radio. Så även denna eftermiddag. Denna låt som handlar om kärleken spelades. Finsk musik väcker en hel del omedvetna känslor i mig. Jag känner att det är en del av mig som jag inte lever ut. Det är mina rötter, det är det första språk jag lärde mig och någonstans finns en sorg över att jag inte använder det oftare eller drar nytta av denna värdefulla kompetens.

Samtidigt som jag avverkar de fyra milen mellan ovanstående orter så tänker jag mycket på mina rötter som finns här uppe. Leker med tanken hur det skulle vara att bo här igen. Visst naturen är fin, men...

* Tänk om alla som bodde här samtidigt som jag bodde här skulle flytta tillbaka vad kul det skulle vara och tänk vilken kompetens dessa människor besitter.

* Tänk om vi tillsammans kunde vända trenden i den här delan av landsänden?

* Tänk om det finns fler som känner som jag, det vill säga känner en oerhörd kärlek till sina rötter?

* Tänk om man inte vore så rädd och vågade gå mot strömmen...

Fast vi trivs bra "hemma" i Umeå. Det är vårat hem och mina barns rötter...

i går kväll hittar jag L snyftandes (så där lite i smyg) i sin säng. Jag frågar honom:

- Är du ledsen?
- Mmmmm
- Varför då?
- Jag tycker så jättemycket om pappa och nu kommer jag ju inte att träffa honom på några dagar när jag är bortrest.
- Men L tänk när vi kommer tillbaka så har pappa byggt klart altanen och bjuder på fika där. Det blir väl bra?
- Ja men jag ska sms:a och ringa pappa varje dag för jag saknar honom redan.

Senare så blir han hungrig och vill ta en kvällsmacka. Då frågar han mig:

- Mamma vet du vad jag blir glad av?
Jag försöker gissa men hamnar inte riktigt rätt.
- Jag blir glad när pappa är med mig.

Vårat lillhjärta! Vi älskar dig så mycket!

Nu packar vi väskorna och åker vi iväg, jag och mina småkillar. Vi ska till mormor och morfar. Sedan blir killarna kvar ensamma hos farmor och farfar för att fiska några dagar i stugan. Tack för att vi får komma till er och ha några mysiga dagar!